Var nöjd med livet som vi lever här

Livet ni vet. Det som pågår, ibland medan man gör annat. Och tack och lov  hälsar livet på ordentligt ibland. Jag tror att vi behöver den där påminnelsen om att vi är här just nu, inte sedan.

Min pappa har fått hjärtproblem. Inte konstigt, han är både hjärtopererad och är 78 år gammal. Det är visst så livet ter sig för väldigt många i den åldern. Vi lever, vi kanske får någon sjukdom och när man är gammal hälsar diverse krämpor och annat ovälkommet på. Ändå gnager det hål i både samvete och i känsloliv. Vår tid är begränsad. Ändlig.

Min arbetskamrat är sjukskriven igen. Fler cellgifter väntar. Fler dagar med trötthet och sjukdomsbekämpning. Livet som kämpar sida vid sida med det andra. Det går inte att förstå.

I ljuset av detta ger min 17-åring sin syn på det här livet. Tankar om att inte alla barn har båda sina föräldrar i livet. I bilen på väg hem från en av de sista utvecklingssamtalen som sker i samråd med vårdnadshavaren (bara det! – oj, vad livet hälsar på) uttrycker han glädje och tacksamhet över att vara just han – just här. Att få äta middag med sin familj varje kväll. ”Tänk om någon skulle dö – mitt liv skulle bli helt katastrof!” En 17-årings bekännelser. Att få vakna varje morgon och känna – shit – det här är mitt liv och det är bra. Vilken ynnest! ”Man borde inte ta sådana här saker för givet mamma, men det är ju det man gör.”

Igår blev jag världsförälder. 100 kronor i månaden. En piss i havet kan tyckas, men tillsammans blir vi starka och kan förändra livet för någon. Någon som kanske inte har båda sina föräldrar i livet till och med.

Jag säger som Baloo i klassikern Djungelboken – Var nöjd med livet som vi lever här!