Manusskrivande och dramakurvor

Detta faktum att jag jobbar så pass mycket med mina texter just nu känns lite paradoxalt. Jag tycker att livet är tråkigt när jag inte skriver något och jag tycker att livet blir komplicerat när jag skriver. Så här: Jag vill skriva hela tiden. Helst inte äta, röra på mig, knappt gå på toa, liksom. Känns igen? När jag verkligen sitter och skriver massor, så blir jag seg och ointresserad av det mesta. Ont i kroppen, trött och lite håglös. Vill helst att allt ska bli klart på en gång. Manus – check! Så funkar det inte, jag vet det. Jag behöver se på det med ögon som sträcker sig över en längre period. Jag kanske skulle göra upp en tidsplan trots allt? Tänka att jag skriver en scen per sittning.

puzzle-1686918_1280

Nu är det så här att jag tagit upp ett manus jag skrev för snart två år sedan. Ett feelgood-manus som verkligen var hur kul som helst att skriva när det begav sig. Meeen. Jag fick inte ihop dramaturgin i mitt första utkast. Jag har en ovana att gå för fort fram, skala bort alla onödiga runtomkring grejer och bara hålla mig till huvudstoryn. Det blir inte mycket till bok av det i sanningens namn. Hm, noveller kanske är mer min grej? Nja.

Nu har jag i alla fall gjort en ordentlig genomläsning, skalat bort scener jag vet att jag inte vill ha med (har nu en aning om hur jag ska dra min dramakurva) och skrivit in tankar om scener som ska byggas ut, fler som ska skrivas in och utveckla historien framåt. Det känns riktigt bra. Det har varit en ganska jobbig process. Det kräver att jag är i mitt manus hela tiden, grottar, vänder och vrider för att se hur jag ska komma igång.

Egentligen är det nu äventyret börjar.

Skriv!

Äntligen skiner solen!

Nu sitter jag vid mitt skrivbord i min nyinredda skrivarlya och njuter. Under natten har ett lager vackert vintertäcke landat därute. Gnistrande och rent. Solen skiner på min morgonrock och jag sitter mätt och nöjd vid datorn. Det finns så mycket att vara glad över.

Igår fixade jag till det sista i mitt nya manus för mellanåldern. Nu ska det få vila i några dagar och sedan ska jag läsa igenom det igen. Visar det sig hålla, så är det dags att skicka in till förlagen. Jag har en bra magkänsla och en stor dröm. Vi får se om den slår in.

Sedan ett par dagar har jag även börjat jobba med mitt gamla manus från 2015, min psykologiska spänningsroman som föddes under en cykeltur på de vackra vägarna runt Sköllersta en sensommardag 2014. Jag såg ett moget sädesfält som vajade i vinden. Mitt i det guldgula stod två små barn. Ett omslag till en bok stod glasklar framför mina ögon. Under den cykelturen spelades en hemsk historia upp för min inre syn. Från den dagen har historien formats och omformats åtskilliga gånger. Idéen är nu mycket mer än så. Ett manus på tillväxt. Jag tvivlar hela tiden på om detta verkligen håller. Är det en historia som verkligen berättar någonting, eller är jag förblindad av mina scener som egentligen är vaggan (ha, ha, här fick jag skratta ett rått internt skratt) till alltihop? Jag vet verkligen inte, men jag fortsätter att jobba med texten och historien, så får vi se var det landar så småningom. Jag vet en sak i alla fall – Jag har roligt under tiden och jag utvecklar mitt skrivande ju mer jag skriver.

För övrigt besökte jag vårdcentralen igår. Jag fick ett sjukintyg för resten av veckan. Hoppas för Guds skull (nej, för min egen) att jag blir frisk och stark under veckan. Jag vill inte mer nu. Stopp, tack.

Jag ska ta med mig hunden och hostan och gå på en solig vinterpromenad om en stund. Om det så bara blir runt kvarteret. Men ut ska jag och låta strålarna och gnistret smitta av sig på mig.

winter-sun-1949429_1280
Inte en bild från min promenad, men vacker ändå. 🙂

 

Ha en fin vecka! <3

Skrivande, skrivande, skrivande

Ja, faktiskt är det en hel del skrivande just nu. Det är härligt förstås. Jag väljer att se min sjukdomstid som bonustid, som jag använder till mitt skriv-liv. Nu när jag orkar. Hostan river i bröstet och orken är ytterst trytande. Jag fixar på sin höjd att plocka ur diskmaskinen och hänga en tvätt. Med hjärtklappning som följd.

Tyvärr har jag beslutat att ställa in min medverkan i Jönköpings litteraturfestival Smålit nu på lördag. Hälsan går först och som jag mår nu så skulle jag inte klara av den påfrestningen det innebär att köra dit, genomföra en heldag på plats och sedan köra hem igen. Tyvärr missar jag en fin chans att vara ute och synas med mina böcker och kunna sälja lite, som jag så väl behöver. Men that´s life.

Tack och lov att jag har mina skrivprojekt i alla fall. Jag har skrivit om min historia för mellanåldern efter många kloka tips från en testläsare. Vi har dessutom bytt texter med varandra och det har gett massor av tankar att jobba vidare på. För båda parter. Det är en väldigt rolig del i processen, att förbättra texten och verkligen se den växa fram.

2015  började jag skriva på ett manus som jag hela tiden kallat Barnamord. Från dag 1. Nu har jag slaktat en tredjedel och faktiskt kommit igång med omskrivningen. Det känns fortfarande som om titeln funkar. Jag vet inte riktigt var detta leder. Förhoppningsvis kommer jag att sitta med ett råmanus som ska ut till testläsare under våren. Hoppas det. Jag skulle väldigt gärna se att den här storyn får ett värdigt slut. Det är den värd.

Jag har också fått skisser av Jonas Andersson som ska illustrera min nästa barnbok, Boris och Berra är hundvakt. Härligt fartfyllda bilder som verkligen kan ge den här historien det lilla extra. April, maj är tidsplaneringen för boken att vara färdig. Som jag längtar!

Vad skriver du på just nu?

Testläsning av manus

myror läsning bok författare

Testläsning

Just nu handlar mitt skrivande om läsning. Jo, det är väl känt att läsning och skrivning hör ihop. Om du vill bli bättre på att skriva, så ska du läsa mycket.
Jag testläser ett manus som är skrivet av en skrivarvän jag stiftade bekantskap med under skrivkonferensen SKRIV16 i Stockholm i höstas. Det är en mustig och mörk historia som utspelar sig i ett svenskt gruvsamhälle, där mord, övergrepp och kärlek blandas till en spännande deg, som knådas och formas tills man som läsare verkligen vill veta – Vem är den skyldige? En deckarhistoria med mörka undertoner.

Samtidigt har jag testläst tre manus för de yngre. Det är mycket lärorikt att läsa andras texter. Jag blir medveten om brister och styrkor i den text jag har framför mig, samtidigt som jag själv formar kunskap om skrivandets hantverk. Kunskaper som jag kan använda i mitt eget skapande. Timyror läsning bok författarell exempel så finns det många som överanvänder utropstecken. Även jag. 🙂

Mitt eget manus

Jag har skrivit en berättelse för mellanåldern som jag hoppas mycket på. Förstås, det gör vi ju alla när vi har skrivit ett manus. Jag har en bra känsla för min text och ska börja redigera snart. Tack vare att någon testläst mitt manus, så har jag fått nya idéer om hur jag ska skriva om det till det bättre. Det är precis det som är så läckert med testläsning. Utan andras input så står hjärnan still. Du får nya infallsvinklar och ofta kanske det bara handlar om att glänta lite på dörren, så vips! kommer nya ideér fram.
Nu har jag fått massor att bita i. Jag behövde en tydligare storyline och jag hade för många lösa trådar som hängde med genom manuset utan att få några svar. Otydligt och onödigt. Under promenaden med lilla hunden, så poppade nya tankar fram som jag faktiskt tror kan förbättra detta manus markant. Tack J!

Mina måndagar

Idag har jag haft ledig skrivdag. Det känns som om det är den första måndagen på mycket länge som jag faktiskt haft tid för mitt skrivande. Jag tänker att våren ska ha fler ”lediga” måndagar än hösten hade, så att jag får utrymme att skriva och läsa mer. Det blir inga fler böcker om jag inte skriver dem. Så enkelt är det. Så med mitt nya manus i huvudet tar jag sikte på mina måndagar. Jag längtar redan efter nästa!

Att skriva i första person och presens

Jag har precis avslutat de sista meningarna i mitt råmanus för mellanåldern, en spökhistoria som har varit en fröjd att skriva. Det mesta är ju det när det flyter på. Inget annorlunda denna gång.

Olika perspektiv
Men det som faktiskt var annorlunda, var att jag bytte berättarperspektiv efter ett par kapitel. Jag brukar skriva i tredje person, men nu har jag för första gången skrivit ett helt manus i förstapersonperspektiv.

Jag fick dessutom för mig att skriva i presens, även det ett format jag aldrig tidigare testat. De allra flesta manus (om inte alla?) har jag skrivit i preteritum (det som tidigare hette imperfekt = dåtid). Även detta en stor skillnad för mitt skrivande.

Vad är skillnaderna?
En sak som jag direkt fick vara på min vakt inför, var helt enkelt vanans makt att skriva i dåtid. Det blev en hel del ”sprang, frågade, gick, tänkte” osv. Självklart råkade jag även skriva in huvudpersonens namn då och då i stället för ”jag”. Klassiska fel, kan jag tänka mig.
En sak som var lättare med förstapersonperspektivet, var att jag ju bara hade huvudkaraktären att skriva allt utifrån. Inte en enda gång kunde jag gå in i någon av de andra karaktärerna och berätta något om hur de tänkte eller kände. Bara hur jaget uppfattade sin omgivning. Ganska befriande faktiskt.

Blev det bättre?
Jag tycker nog det faktiskt. Det blev en nerv i berättelsen, en högre närvaro i själva skapandet att använda just dessa två former tillsammans. Jag komma definitivt att prova det igen.

Vad händer nu då?
Jag ska läsa igenom manuset och känna efter om jag i detta skede kan förbättra det. När jag känner mig klar så långt väntar testläsning. Jag hoppas på både någon erfaren barn- och ungdomsboksläsare och några från målgruppen. Jätteviktigt innan jag kan gå vidare och skicka till en lektör. För det ska jag göra! Jag vill verkligen satsa på att det blir en bok av detta, gärna under 2017.
Jag har berättat om storyn i ett par av klasserna jag gjort författarbesök i nu i vinter, och de var så peppade att få läsa. ”Snälla, skynda dig att skriva klart! Jag kommer absolut läsa den! Det låter jättespännande!” <3

forest-1867389_1280
En bild som passar perfekt till min berättelse.