Same same but different

Och rubriken har inget med samer att göra. Om någon skulle undra.
Det händer en hel del i mitt liv. Det knepiga är att det inte är känns så. När det inte är så himla mycket nytt som är just nytt, så börjar jag fundera på om det krävs något riktigt stort och omvälvande för att det ska kännas lite mer. Ni vet, det där när du söker nya utmaningar, nya kickar som ska leda till att du verkligen känner något där inne. Skakas om. Lite så.

Blasé? Nej, det håller jag inte med om. Bara sugen på utveckling, att få vara del av något större.

Vad händer då?
Idag kom ett efterlängtat brev på posten innehållande ett nytt bokavtal. Höstens stora händelse om sanningen ska fram. Mer om det längre fram.
Till hösten räknar jag också med att del tre av Berra och Boris-serien kommer ut också. Det blir ett personligt rekord, på så sätt att det faktiskt är första gången några av mina ”serier” har blivit fler än två till antalet. Ett annat rekord är att 2018 blir året då jag kommer ut med tre titlar. Det är stort.
16 april kommer jag även att delta på Örebro läns kulturutbudsdag, en dag då olika former av kultur för barn och unga visas upp på Konserthuset och Kulturskolan i Örebro. Ett smörgåsbord av vad länet har att erbjuda inför läsåret 2018/2019. Jag deltar med en 20-minuters föreläsning och bokbord. Jag finns även i den fysiska broschyren som nu ligger på alla länets skolor och förskolor. Det är också stort.
Jag är bokad för att träffa åtta klasser framöver. Känns roligt och jag hoppas verkligen att medverkan i utbudsdagen kommer att generera fler författarbesök runt om i länet. Hoppas.

Men hallå, vad grejer som händer!
Ja, jag vet och jag är både glad och stolt.

I maj har jag också något roligt att se fram emot. Då blir det en tredagarstripp till Öland för att gå på skrivkurs i Kastlösa gamla skola. Ni som känner mig vet att Öland är min stora kärlek. Så ni kan ju fatta hur gött det där kommer att bli.

Något som faktiskt gav mig ilningar i glädjenervbanorna var årets första blåsippor. De vet hur man gläder en Anna. <3

Hallå världen, nu kastar jag mig ut i bokavtal, föreläsningar och författarbesök! Det killar lite i magen om jag känner efter …

Manusskrivande och dramakurvor

Detta faktum att jag jobbar så pass mycket med mina texter just nu känns lite paradoxalt. Jag tycker att livet är tråkigt när jag inte skriver något och jag tycker att livet blir komplicerat när jag skriver. Så här: Jag vill skriva hela tiden. Helst inte äta, röra på mig, knappt gå på toa, liksom. Känns igen? När jag verkligen sitter och skriver massor, så blir jag seg och ointresserad av det mesta. Ont i kroppen, trött och lite håglös. Vill helst att allt ska bli klart på en gång. Manus – check! Så funkar det inte, jag vet det. Jag behöver se på det med ögon som sträcker sig över en längre period. Jag kanske skulle göra upp en tidsplan trots allt? Tänka att jag skriver en scen per sittning.

puzzle-1686918_1280

Nu är det så här att jag tagit upp ett manus jag skrev för snart två år sedan. Ett feelgood-manus som verkligen var hur kul som helst att skriva när det begav sig. Meeen. Jag fick inte ihop dramaturgin i mitt första utkast. Jag har en ovana att gå för fort fram, skala bort alla onödiga runtomkring grejer och bara hålla mig till huvudstoryn. Det blir inte mycket till bok av det i sanningens namn. Hm, noveller kanske är mer min grej? Nja.

Nu har jag i alla fall gjort en ordentlig genomläsning, skalat bort scener jag vet att jag inte vill ha med (har nu en aning om hur jag ska dra min dramakurva) och skrivit in tankar om scener som ska byggas ut, fler som ska skrivas in och utveckla historien framåt. Det känns riktigt bra. Det har varit en ganska jobbig process. Det kräver att jag är i mitt manus hela tiden, grottar, vänder och vrider för att se hur jag ska komma igång.

Egentligen är det nu äventyret börjar.

Skriv!

Att skriva i första person och presens

Jag har precis avslutat de sista meningarna i mitt råmanus för mellanåldern, en spökhistoria som har varit en fröjd att skriva. Det mesta är ju det när det flyter på. Inget annorlunda denna gång.

Olika perspektiv
Men det som faktiskt var annorlunda, var att jag bytte berättarperspektiv efter ett par kapitel. Jag brukar skriva i tredje person, men nu har jag för första gången skrivit ett helt manus i förstapersonperspektiv.

Jag fick dessutom för mig att skriva i presens, även det ett format jag aldrig tidigare testat. De allra flesta manus (om inte alla?) har jag skrivit i preteritum (det som tidigare hette imperfekt = dåtid). Även detta en stor skillnad för mitt skrivande.

Vad är skillnaderna?
En sak som jag direkt fick vara på min vakt inför, var helt enkelt vanans makt att skriva i dåtid. Det blev en hel del ”sprang, frågade, gick, tänkte” osv. Självklart råkade jag även skriva in huvudpersonens namn då och då i stället för ”jag”. Klassiska fel, kan jag tänka mig.
En sak som var lättare med förstapersonperspektivet, var att jag ju bara hade huvudkaraktären att skriva allt utifrån. Inte en enda gång kunde jag gå in i någon av de andra karaktärerna och berätta något om hur de tänkte eller kände. Bara hur jaget uppfattade sin omgivning. Ganska befriande faktiskt.

Blev det bättre?
Jag tycker nog det faktiskt. Det blev en nerv i berättelsen, en högre närvaro i själva skapandet att använda just dessa två former tillsammans. Jag komma definitivt att prova det igen.

Vad händer nu då?
Jag ska läsa igenom manuset och känna efter om jag i detta skede kan förbättra det. När jag känner mig klar så långt väntar testläsning. Jag hoppas på både någon erfaren barn- och ungdomsboksläsare och några från målgruppen. Jätteviktigt innan jag kan gå vidare och skicka till en lektör. För det ska jag göra! Jag vill verkligen satsa på att det blir en bok av detta, gärna under 2017.
Jag har berättat om storyn i ett par av klasserna jag gjort författarbesök i nu i vinter, och de var så peppade att få läsa. ”Snälla, skynda dig att skriva klart! Jag kommer absolut läsa den! Det låter jättespännande!” <3

forest-1867389_1280
En bild som passar perfekt till min berättelse.