Nu sitter jag vid mitt skrivbord i min nyinredda skrivarlya och njuter. Under natten har ett lager vackert vintertäcke landat därute. Gnistrande och rent. Solen skiner på min morgonrock och jag sitter mätt och nöjd vid datorn. Det finns så mycket att vara glad över.
Igår fixade jag till det sista i mitt nya manus för mellanåldern. Nu ska det få vila i några dagar och sedan ska jag läsa igenom det igen. Visar det sig hålla, så är det dags att skicka in till förlagen. Jag har en bra magkänsla och en stor dröm. Vi får se om den slår in.
Sedan ett par dagar har jag även börjat jobba med mitt gamla manus från 2015, min psykologiska spänningsroman som föddes under en cykeltur på de vackra vägarna runt Sköllersta en sensommardag 2014. Jag såg ett moget sädesfält som vajade i vinden. Mitt i det guldgula stod två små barn. Ett omslag till en bok stod glasklar framför mina ögon. Under den cykelturen spelades en hemsk historia upp för min inre syn. Från den dagen har historien formats och omformats åtskilliga gånger. Idéen är nu mycket mer än så. Ett manus på tillväxt. Jag tvivlar hela tiden på om detta verkligen håller. Är det en historia som verkligen berättar någonting, eller är jag förblindad av mina scener som egentligen är vaggan (ha, ha, här fick jag skratta ett rått internt skratt) till alltihop? Jag vet verkligen inte, men jag fortsätter att jobba med texten och historien, så får vi se var det landar så småningom. Jag vet en sak i alla fall – Jag har roligt under tiden och jag utvecklar mitt skrivande ju mer jag skriver.
För övrigt besökte jag vårdcentralen igår. Jag fick ett sjukintyg för resten av veckan. Hoppas för Guds skull (nej, för min egen) att jag blir frisk och stark under veckan. Jag vill inte mer nu. Stopp, tack.
Jag ska ta med mig hunden och hostan och gå på en solig vinterpromenad om en stund. Om det så bara blir runt kvarteret. Men ut ska jag och låta strålarna och gnistret smitta av sig på mig.
Ha en fin vecka! <3
Spänningsmanuset låter lockande! Vad gör barnen på fältet? Vilka är de? Vad har hänt/kommer hända dem? De bästa idéerna är de som hänger kvar och gror, för att sedan spira 😉
Hoppas du når hela vägen med manuset för mellanåldern, magkänsla är bra och stora drömmar till för att uppfyllas.
Tack för pepp! 😀 Visst låter det bra? 😉
Vi är väl galna vi med skrivdrömmar, vi har en aldrig sinande källa till positivt tänkande. Vi ger aldrig upp. Heja! (Var tvungen att fortsätta pepp-känslan lite. 🙂 )
Kram!
Just en sån början, en sån idé, låter inspirerande att bara höra om! Så att man själv vill se fältet, fantisera, börja skriva. Lycka till!
Det var en helt omskakande upplevelse som ju faktiskt hållit i sig i över två år. Tänk om det skulle kunna bli en bok. Wow … Tack!
Jag blev nyfiken! Lycka till och krya på dig!
Kanske något du vill testläsa snart?