Jag behöver påminna mig själv om mina framgångar. Det är lätt att hamna i jämförelseträsket, där inget känns som om det duger. Alla andra är så mycket bättre, framgångsrikare, uppfinningsrikare och starkare. Det är lätt att gå vilse i djungeln av alla fantastiskt lyckade människor, oavsett om de är väletablerade författare eller debuterande diton som får lysande recensioner i de stora tidningarna.

Jag har blivit utgiven fyra gånger. Min femte bok är på gång. Oerhört stort. Fantastiskt roligt. Faktiskt beundransvärt. Oavsett så måste jag vill jag se mina framgångar utan att jämföras eller jämföra.

När jag debuterade 2013 låg världen för mina fötter. Lyckligare kvinna än jag fanns inte. När kartongen med mina grönskimrande böcker anlände var jag i sjunde himlen. Den känslan … Glömmer den aldrig. Allt var möjligt. Allt låg outforskat. Jag var oförstörd och genomlycklig.

Sedan hinner verkligheten ifatt. Var är att vara framgångsrik? Försäljningssiffror? Intervjuer? Nya kontrakt? Hur mäts framgång? Där börjar jämförelserna att kicka in. Och det slutar aldrig. Jag är trött på att jämföra mig med alla andra. Jag vill vara nöjd, lycklig och framgångsrik bara genom att se på mina egna prestationer.

När mina elever lånar mina böcker vecka efter vecka, elever med skimrande blick, så himla nöjda över att känna en författare, mig. Lyckliga över att få låna och läsa mina böcker. Frågorna om hur det går till att skriva en bok, hur det känns att skriva en bok.  ”Jag gillar verkligen dina böcker. Kan du inte skriva en ny snart? Titta, jag har lånat din bok!”

Jag är framgångsrik bara genom att vara jag.

Det är en go känsla.

Idag fick jag en ny bokidé av tre unga herrar på väg hem från biblioteket. Vem vet var detta ska sluta?