”Hur kom det sig att du blev författare?” frågar ofta elever på mina författarbesök. Jag svarar att jag alltid har gillat att skriva. Men är det sant? Och i så fall, varför?

Jag drar ofta min anekdot från högstadiet, då jag skrev en uppsats (ja, det hette så då, inte berättande text) och min svensk- och engelsklärare Roger Westman på Lillåns skola höll mig kvar efter lektionen, precis så där som lärare och professorer på film håller kvar enstaka elever efter att lektionen är slut. ”Anna, I would like to talk to you, please?” ”Yes, sir”.

Jag hade skrivit en uppsats, en spänningsnovell med deckardrottningen Kitty som förebild. Min unga huvudperson hade fått ärva en tavla av en rik avlägsen släkting. På planet på väg till huset, som också ingick i arvet, vad jag minns, hittade min huvudperson ett brev instoppat i tavlans bakstycke. ”Flygplanskroppen surrade, medan hennes darrande fingrar pillade bort bakstycket”, sådana uttryck minns jag att jag använde. Väl framme vid huset visade sig brevet (om jag minns rätt) föra henne till övervåningen i detta mystiska, tomma hus. Väl däruppe hittade min Kitty-person tre dörrar. Vilken skulle hon välja? Bakom en av dörrarna fanns stora blänkande guldstatyer.

Min lärare Roger berättade att han läst min uppsats hemma för sin fru, och att även hon blivit mycket imponerad. Han sa sedan något som har hängt kvar hos mig, han frågade mitt femtonåriga jag: ”Anna, har du funderat på om du ska bli författare i framtiden?”

Det hade jag ju aldrig tänkt. Jag bara älskade att läsa. Jag läste allt som fanns. Vuxenböcker, ungdomsböcker, barnböcker, kiosklitteratur, noveller, name it. Och någonstans där fick jag språket. Språket som jag sedan finslipat genom universitetsstudier, till att vara verksam som lärare i drygt tjugo år, samt min ”skrivarskola”, dvs alla böcker jag skrivit. De har utvecklat mig enormt.

Något annat som jag märkt är att jag aldrig tycker att skrivuppgifter är svåra, t ex när vi ska svara på enkäter eller andra frågor på jobbet. Mina ord flödar alltid. Jag skriver och skriver, och mina kollegor tittar på mig som om det är fel på mig. ”Vad får du allt i från?” Och det är väl så, jag har alltid varit en skrivande människa, även om det tog nära trettio år innan jag faktiskt blev författare.

Jag vet i alla fall att lärare spelar roll. Kanske, kanske var det Rogers ord som fick mig att faktiskt släppa taget om orden och skriva min första bok Resan till sommaren? Min debut som nu så vackert finns i en nytryckt utgåva, Hjärtats hemlighet. En bok som betyder allt. Den använder jag flitigt på mina författarbesök, där jag trivs som fisken i vattnet. Särskilt i klasser med barn från världens hörn. Där är jag hemma.

Att jag faktiskt som tioåring redan hade skrivit ”Boken om mitt liv” på 52 sidor redan som tioåring, det är en annan historia.