Livet ni vet. Det som pågår, ibland medan man gör annat. Och tack och lov hälsar livet på ordentligt ibland. Jag tror att vi behöver den där påminnelsen om att vi är här just nu, inte sedan.
Min pappa har fått hjärtproblem. Inte konstigt, han är både hjärtopererad och är 78 år gammal. Det är visst så livet ter sig för väldigt många i den åldern. Vi lever, vi kanske får någon sjukdom och när man är gammal hälsar diverse krämpor och annat ovälkommet på. Ändå gnager det hål i både samvete och i känsloliv. Vår tid är begränsad. Ändlig.
Min arbetskamrat är sjukskriven igen. Fler cellgifter väntar. Fler dagar med trötthet och sjukdomsbekämpning. Livet som kämpar sida vid sida med det andra. Det går inte att förstå.
I ljuset av detta ger min 17-åring sin syn på det här livet. Tankar om att inte alla barn har båda sina föräldrar i livet. I bilen på väg hem från en av de sista utvecklingssamtalen som sker i samråd med vårdnadshavaren (bara det! – oj, vad livet hälsar på) uttrycker han glädje och tacksamhet över att vara just han – just här. Att få äta middag med sin familj varje kväll. ”Tänk om någon skulle dö – mitt liv skulle bli helt katastrof!” En 17-årings bekännelser. Att få vakna varje morgon och känna – shit – det här är mitt liv och det är bra. Vilken ynnest! ”Man borde inte ta sådana här saker för givet mamma, men det är ju det man gör.”
Igår blev jag världsförälder. 100 kronor i månaden. En piss i havet kan tyckas, men tillsammans blir vi starka och kan förändra livet för någon. Någon som kanske inte har båda sina föräldrar i livet till och med.
Jag säger som Baloo i klassikern Djungelboken – Var nöjd med livet som vi lever här!
Vi behöver nog alla dessa små påminnelser om hur bra vi har det – egentligen.
Kram
Eva
Sant. Och just nu är det ännu tyngre än förut. Livet är tufft så tacksamheten känns viktigare än någonsin att komma ihåg nu.
Kram
Vilken intelligent unge, önskar jag hade begripit det vid sjutton års ålder.
Jag förlorade min far alldeles för tidigt p.g.a. hjärtat och det finns faktiskt en fördel med sjukdomar som gör att döden tar tid (han fick två infarkter innan det slutgiltiga hjärtstoppet, tolv år efter infarkterna) och det är att man får chansen att säga allt man vill ha sagt.
Om min far inte hade blivit sjuk så hade vi inte haft den nära och öppna relation vi hade när han dog vid 62. Så, jag är glad att han blev sjuk, hur galet det än kan låta.
Det vi ofta glömmer är att vi alla ska dö och vi vet inte när, därför tänker jag att vi alltid borde behandla våra nära som om det är sista gången vi ses, med kommunikativ kärlek och respekt, helt enkelt.
Hoppas din far mår bättre snart och att ni får mycket mer tid ihop.
Ja, han är nog ganska välartad den där trots allt. 🙂
Tråkigt att din pappa gick bort så tidigt i livet. Men du har rätt, sjukdomar och kriser gör absolut att man kommer närmare varandra och främst att jag prioriterar annorlunda. Nu kommer vi inte att åka dit för att vi ”måste”, missförstå mig rätt, nu åker vi dit för att vi genuint vill. Det känns skört och värdefullt. Jag hoppas att vi vågar släppa ännu mer på våra roller och våga säga sånt vi aldrig eller sällan har sagt.
Tack för din kommentar, den betyder mycket.
Kram!
Underbar 17-åring ❤ Jag lever också för dagen, för livet är skört. Det gäller att ta vara på varje dag. Hoppas du har en jättefin dag 😀
Kram Kim
Visst är han?😍
Min pappa är hjärtsjuk och har precis fått veta att sjukvården inget kan göra. Ett hårt slag. Föräldrarna bor på en gård så framtiden är ytterst oviss. Att ta en dag i taget är enda vägen. Så skulle vi alla leva – jämt.
Kram på dig fina du! 😮