Jag har precis avslutat de sista meningarna i mitt råmanus för mellanåldern, en spökhistoria som har varit en fröjd att skriva. Det mesta är ju det när det flyter på. Inget annorlunda denna gång.
Olika perspektiv
Men det som faktiskt var annorlunda, var att jag bytte berättarperspektiv efter ett par kapitel. Jag brukar skriva i tredje person, men nu har jag för första gången skrivit ett helt manus i förstapersonperspektiv.
Jag fick dessutom för mig att skriva i presens, även det ett format jag aldrig tidigare testat. De allra flesta manus (om inte alla?) har jag skrivit i preteritum (det som tidigare hette imperfekt = dåtid). Även detta en stor skillnad för mitt skrivande.
Vad är skillnaderna?
En sak som jag direkt fick vara på min vakt inför, var helt enkelt vanans makt att skriva i dåtid. Det blev en hel del ”sprang, frågade, gick, tänkte” osv. Självklart råkade jag även skriva in huvudpersonens namn då och då i stället för ”jag”. Klassiska fel, kan jag tänka mig.
En sak som var lättare med förstapersonperspektivet, var att jag ju bara hade huvudkaraktären att skriva allt utifrån. Inte en enda gång kunde jag gå in i någon av de andra karaktärerna och berätta något om hur de tänkte eller kände. Bara hur jaget uppfattade sin omgivning. Ganska befriande faktiskt.
Blev det bättre?
Jag tycker nog det faktiskt. Det blev en nerv i berättelsen, en högre närvaro i själva skapandet att använda just dessa två former tillsammans. Jag komma definitivt att prova det igen.
Vad händer nu då?
Jag ska läsa igenom manuset och känna efter om jag i detta skede kan förbättra det. När jag känner mig klar så långt väntar testläsning. Jag hoppas på både någon erfaren barn- och ungdomsboksläsare och några från målgruppen. Jätteviktigt innan jag kan gå vidare och skicka till en lektör. För det ska jag göra! Jag vill verkligen satsa på att det blir en bok av detta, gärna under 2017.
Jag har berättat om storyn i ett par av klasserna jag gjort författarbesök i nu i vinter, och de var så peppade att få läsa. ”Snälla, skynda dig att skriva klart! Jag kommer absolut läsa den! Det låter jättespännande!” <3
Jag skriver enbart i imperfekt, men har upptäckt att jag ibland, mitt i story, går över till presens. ???! Varför, liksom? 🙂
Jag kan tänka mig att de flesta av oss gör dessa fel emellanåt. Vi är vana att höra båda varianterna. Hjärnan lever sitt eget lilla liv ibland (jämt). 😊
Min bok ”Ofta tänker jag på Terek” har jag skrivit i förstaperson och presens. Kändes rätt, men lite ovant
Jag tänker också så, att det är ovant. Men det kändes bra att göra det! Som om en ny dörr öppnades. 😊
Härlig bild. Framsidan till boken? Lockar till läsning.
Javisst är det lättare att skriva i jag-form. Om man bortser från vanans makt.
Lycka till med din nya bok.
Kram Kim
Tack Kim!
Nej, det är inte framsidan, men kanske det ska vara en skog på den?
Nu håller jag på att redigera. Kul!
Lycka till med dina Guldgubbar!
Kram! <3
Jag testade att skriva om lite till första person vid ett tillfälle och tycker som du att det blev mer nerv, en tydligare närvaro. Jag skriver redan i presens.
Det verkar vara mycket olika vad man föredrar. Jag tycker att det är utvecklande att testa olika grepp. Nu gillar jag det här formatet skarpt. Vad skriver du?