En vanlig dag. Potatisen på spisen. Grus på hallmattan.
När det du inte trodde kunde hända kanske har hänt. När verkligheten knackar på, visar sitt fula nylle och du blir livrädd. När hela din världsbild ruckas en aning, skakningarna är ovissa och rörelsen ändå brutal. Tankebanor som virvlar runt, blandade med ilska, frustration och fullständig utelämnelse.
Då ändrar mitt huvud bana. Från verklighet till fiktion. Scenerna flödar i mitt huvud. Tårdrypande, tröstande, med varma armar runt en tunn kropp. Salta tårar som banar sin väg nedför kinderna på fler än en.
Bilderna som flimrar förbi likt en vansinnesfärd med tåg genom skuggorna. Längtan efter befrielse, ett bud om frid från högre ort.
Lidande som gör sig bäst på film eller i en bok. Jag flyr likt en vingklippt fågel, backar in i vrårna. Blundar och kramar om mig själv.
Snart är dagen slut.
💜
🙏
Stor kram till dig! Vacker skildring.
Tack Helen! Det är ljusare idag, tack och lov. <3
Jag håller med om att det kan kännas som en tröst att skapa en berättelse mitt i allt för att göra det mer hanterbart.
Det är så konstigt bara hur hjärnan funkar! Jag såg värsta filmscenerna framför mig och samtidigt kom jag på hur jag skulle utveckla en scen i mitt manus. Lite läskigt, snacka om att fiktionen tar över, liksom.
Och vad jag kände! Kan inte uttrycka det på annat sätt, men jag tror du vet vad jag menar. Kaoset kan bli till ordning så småningom och föda kreativitet vi inte hade en aning om.
Kramar till dig Anna!
Gårdagens ångest går att applicera på flera tillstånd och händelser genom livet. Tack och lov gryr en ny dag, och med den ännu en chans till ljus.
Min dag blev bra och lättnaden är enorm! <3
Massor av kramar tillbaka Anna! <3<3
Skickar massor av kramar till dig!
Tack! Tur att det finns olika dagar. Kram!