Är det ok att varva ned handlingen?

Jag har funderat en hel del på dramaturgin i mitt pågående feelgoodmanus. Jag funderar på hur jag ska lyckas hålla kvar spänningen och intresset. Det känns som om jag har haft ganska bra fart fram tills nu. Min huvudkaraktär har gått in i en ny fas och känner in hur hon vill att framtiden ska bli (om hon får bestämma, vill säga). Lite vardag smyger sig på, och varje sida är inte sprängfylld med dramatik (det har det iofs inte varit hela tiden, men ändå). Det är här jag har mitt dilemma. Jag vet att en bok inte är som i verkligheten. Karaktärerna måste göra skruvade saker, ta korkade beslut och ge sig huvudstupa in i saker som man aldrig skulle komma på tanken att göra på riktigt.

sports-shoes-2057160_1920

Min fråga är: Kan ett manus tappa fart, bli mer eftertänksamt och lite ”tråkigt” (läs mindre dramatiskt) ett längre parti utan att läsaren gäspar och tröttnar? Jag vet att det hänger på hur jag vinklar det, hur jag lyckas att lägga in små ledtrådar, funderingar, kommande beslut, drömmar och önskemål så att det känns engagerande. Men frågan kvarstår: Går det?

Jag tänker tillbaka på böcker jag läst inom ”samma” genre, tex Camilla Davidssons Emma-serie. Hon hoppar i många galna tunnor, men samtidigt är ju vardagen där emellanåt och lugnar ner det lite. Möjligen tyckte jag personligen att handlingen tappade taget om mig vid de tillfällena, och det är ju inte så konstigt. Jag som läsare förväntar mig saker under läsningens gång och jag önskar kanske (förhoppningsvis) att karaktären också ska få vara med om de sakerna. Kanske är det en nyttig väntan? Ett parti då jag kan samla ihop mina egna tankar runt handlingen och dess dramaturgi? Helt enkelt – vad kommer att hända om jag läser vidare?

Som sagt, mina tankar spretar åt alla håll och det har säkert med att göra att mitt manus är ute på tunn is eller djupt vatten, vad man nu föredrar. Just nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända, i alla fall inte riktigt i vilken ordning. Min huvudkaraktär brottas med vad hon innerst inne önskar och vad hon möjligen gör bara för att göra andra nöjda. Nu försöker jag leda in henne på ”rätt” väg. Nämligen den som leder till undergången. Jag måste sparka undan fötterna på henne snart. Det måste gå åt skogen. Idyllen ska spräckas och korthuset falla. Frågan är hur och hur hon sedan väljer att agera på andra sidan kraschen.

Innan detta händer så vädrar hon täcken, dricker kaffe, joggar och våndas.
Kan det få vara så, undrar jag?