Jag måste berätta om min man

Hela mitt liv har varit fyllt av böcker. Från mina första år då föräldrarna läste högt för mig, tills att jag fem år gammal började läsa själv. Böckerna var mina vänner då livet var svårt, genom skoltiden och vidare upp i tonåren. Som vuxen läsare har jag upptäckt många fina författare och dessutom blivit en själv.

Och så träffade jag Per.

Han blev läst för som liten, oja, och han läste massor för våra tre barn under deras uppväxt. Men inte många sidor blev lästa för egen del. Om ens någon. Jag minns att han läste boken Vinterviken under vuxenstudier i svenska på komvux för ett par decennier sedan. Jag har köpt och lånat böcker under åren i hopp om att, kanske … Han har läst facklitteratur, slagit i böcker, läst ett par biografier men inte fastnat för något skönlitterärt. Alla dessa år. Snart trettio …

Och så började min man läsa.

Sedan förra sommaren har han SLUKAT ljudböcker. På löpande band. Han började med Michael Nyqvists roman (när han tragiskt nog precis gått bort) och blev egentligen inte fast där. Det var när han läste ALLA Fredrik Backmans böcker och Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson som han var helt fast i ljudboksträsket. Och det kanske roligaste av allt är att han har läst flera kvinnliga feelgoodförfattare efter det. Camilla Davidsson, Caroline Säfstrand, Elin Olofsson (möjligen inte feelgood, men ändå) , och alla på min inrådan.

Ofta hör jag: Vad ska jag läsa nu då? Han har precis avslutat Marie Hermanssons Mannen under trappan  och övergått till Petter Stordalens bok. Den kanske kommer att bytas ut snart, men det är en annan historia.

Så jag håller med Triss-kampanjen: Plötsligt händer det.

Min man har läst fler böcker än jag under det gångna året. Och håller han samma fart framöver så är det han som kommer att bli familjens bokmal.

Vem hade kunnat ana detta?