Johanna och Maja. Två vilsna själar som är sammanlänkade. Ni vet, så där oerhört nära, som man kanske bara är med sin bästa vän i tonåren. Som om skiljeväggen mellan kropparna och medvetandet är så tunn att den nästan inte finns. De sitter där i Majas blomtapetserade rum. På sängen. Sommaren utanför fönstret. Samhörigheten som de sjunger ut med orden:

Well, I hear the music
Close my eyes, feel the rhythm
Wrap around
Take a hold of my heart

What a feeling
Bein’s believin’
I can have it all
Now I’m dancing for my life

Irene Caras album What a Feelin´ var min allra första egenköpta LP. Jag var hur stolt som helst och skivan snurrade oavbrutet på skivspelaren. Jag minns också att jag fick cred av min storebror. När han såg vilken skiva jag hade köpt så sa han: Bra val! Gud, vad stolt jag var! En storebror vars musiksmak gett mig hårdrock och Michael Jackson, det var stort att bli godkänd av brorsan.
Filmen Flashdance såg jag på bio 1982. Jag var tolv år, precis lika gammal som Maja och Johanna i min bok. Så oerhört bra filmen var! Vilken styrka och kraft det låg i Jennifer Beals danssteg! Hörde ni också rykten om att det var en kille som dansade hennes berömda dans med vattenfallet? Tro´t om man vill.