Jag har funderat en hel del på dramaturgin i mitt pågående feelgoodmanus. Jag funderar på hur jag ska lyckas hålla kvar spänningen och intresset. Det känns som om jag har haft ganska bra fart fram tills nu. Min huvudkaraktär har gått in i en ny fas och känner in hur hon vill att framtiden ska bli (om hon får bestämma, vill säga). Lite vardag smyger sig på, och varje sida är inte sprängfylld med dramatik (det har det iofs inte varit hela tiden, men ändå). Det är här jag har mitt dilemma. Jag vet att en bok inte är som i verkligheten. Karaktärerna måste göra skruvade saker, ta korkade beslut och ge sig huvudstupa in i saker som man aldrig skulle komma på tanken att göra på riktigt.
Min fråga är: Kan ett manus tappa fart, bli mer eftertänksamt och lite ”tråkigt” (läs mindre dramatiskt) ett längre parti utan att läsaren gäspar och tröttnar? Jag vet att det hänger på hur jag vinklar det, hur jag lyckas att lägga in små ledtrådar, funderingar, kommande beslut, drömmar och önskemål så att det känns engagerande. Men frågan kvarstår: Går det?
Jag tänker tillbaka på böcker jag läst inom ”samma” genre, tex Camilla Davidssons Emma-serie. Hon hoppar i många galna tunnor, men samtidigt är ju vardagen där emellanåt och lugnar ner det lite. Möjligen tyckte jag personligen att handlingen tappade taget om mig vid de tillfällena, och det är ju inte så konstigt. Jag som läsare förväntar mig saker under läsningens gång och jag önskar kanske (förhoppningsvis) att karaktären också ska få vara med om de sakerna. Kanske är det en nyttig väntan? Ett parti då jag kan samla ihop mina egna tankar runt handlingen och dess dramaturgi? Helt enkelt – vad kommer att hända om jag läser vidare?
Som sagt, mina tankar spretar åt alla håll och det har säkert med att göra att mitt manus är ute på tunn is eller djupt vatten, vad man nu föredrar. Just nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända, i alla fall inte riktigt i vilken ordning. Min huvudkaraktär brottas med vad hon innerst inne önskar och vad hon möjligen gör bara för att göra andra nöjda. Nu försöker jag leda in henne på ”rätt” väg. Nämligen den som leder till undergången. Jag måste sparka undan fötterna på henne snart. Det måste gå åt skogen. Idyllen ska spräckas och korthuset falla. Frågan är hur och hur hon sedan väljer att agera på andra sidan kraschen.
Innan detta händer så vädrar hon täcken, dricker kaffe, joggar och våndas.
Kan det få vara så, undrar jag?
Jag drabbades verkligen av första boken i Davidssons Emma-serie, men hade svårt att upprätthålla intresset delvis genom bok två och hela bok tre kändes som en utdragen transportsträcka.
Personligen tycker jag att varje sak som händer i en bok måste ha ett syfte som driver handlingen framåt (kämpar själv med den biten i redigeringen nu, blir mycket kapa 😉) och som krokar fast mig. Som vånda, till exempel. Sådant som inte driver själva handlingen framåt måste utveckla karaktären, gör honom/henne mer känd för mig etc. Vad är syftet? Helt enkelt. Så länge ett tydligt sådant finns med kan du nog gör precis som du vill.
Blir nyfiken på vad du skriver!
Det är så sant. Jag har syftet klart för mig, ganska i alla fall. Hon har valt en väg som känns rätt. Men allt blir inte som hon tänkt sig. Ouppklarade problem och motstånd ger henne kalla fötter. Det är det jag sliter med nu.
Kul att du undrar! Feelgood; kärleksaffärer, karriär, familjeliv och kärlek till Öland. Typ! 😁
Så länge syftet är klart så säger jag: kör! 😄 Allt måste inte gå i 110 km/h jämt. I feelgood är det ju bra om allt verkar omöjligt, för att hp:n ska kunna finna en väg mot lyckan o.s.v. Så våndan är väl på sätt och vis en del av genren? Och kärlek, I like 😍
Jo, Jag känner att den där våndan inns underliggande hela tiden, även när hp:n är lycklig för en stund. Hela tiden kommer tankar eller händelser som grusar till det. Utan vånda ingen bok i denna genre i alla fall. Det är så himla roligt att skriva detta! Just nu vacklar jag och tycker att det jag skrev i går och en tid tillbaka bara är skit. Jag brukar inte tycka det, ha ha. Så nu är jag i den fasen. Får se vart jag tar vägen med allt det här. Drygt 200 sidor nu. Jaja🙄
Tack för input, Marie!
Vacklande och vånda är inte bara delar av ett bra feelgoodmanus, utan en del av skapandets process också, men det går ju över, heja dig 👍🏻
Så sant! Det är märkligt att man nästan glömmer det mellan varven.😊
Svår fråga, men visst är det så att även om det är en deckare så kan det ju inte mördas på varenda sida i manuset. Någon gång måste ju handlingen sjunka i tempo. Jag läser inte feelgood, men tror nog att det kan vara ett lugnare parti i boken utan att det stör läsaren. Kör hårt!!
Jo, jag vet det. Det är väl min egen vilsenhet i manuset som talar. 🙂 Det kan nog bli bra, just nu behöver jag ”bara” fortsätta skriva, så får resten komma i redigeringen sedan.
Stor igenkänning i det du brottas med. En sak jag tog fasta på i mitt manus var att avsluta varje kapitel med någon liten eller större ”krok” för att inbjuda till fortsatt läsning. Även om det inte händer rent konkreta saker kan personernas inre liv ge ett framåtdriv. Jag var orolig för att det inte fanns tillräckligt av det, och blev glad och lättad när redaktören pratade om att dras in i min berättelse och om flyt. Jag tror att om engagerande karaktärer kan skapa ett intresse tidigt i boken utan att man riktigt vet hur det ska gå kan hålla detta kvar läsarna. Hoppas det i alla fall😊 Min roman Allt det du måste kommer ut i slutet av juni, efter en lång lång process där jag gett upp många gånger. Lycka till med din!
Hej och välkommen till min sida!
Först och främst vill jag verkligen lyckönska dig inför boksläppet. Wow så coolt! Vilket förlag? Också feelgood?
Tack för pepp! Det behövs verkligen just nu. Det är så mycket jag tvivlar på. Jag som brukar vara Stålkvinnan!😉 Hoppas att jag inte går mer vilse nu, utan att jag klarar att skriva färdigt mitt råmanus.
Har du någon att rekommendera inför nästa steg? Lektör? Redaktör?
Ursäkta sent svar, har varit en hektisk period. Tack, är så glad över mitt förlag Siljans Måsars engagemang och proffsiga medarbetare.
I första skedet när jag tyckte jag var klar (😂) skickade jag till en lektör som inte var nöjd med karaktärsfördjupning och framåtdriv. Först blev jag arg, sen la jag manus åt sidan. Länge. Sedan gjorde jag halvhjärtade förändringar. Sedan läste en författare och skrivarlärare och föreslog åtstramning och utrensning. Fick ny kraft och tog bort nästan 10 000 ord, bytte tempus till presens och perspektiv till Mias jagform. Sedan läste en kommunikatör och författare. Allra först hade jag förresten ett tiotal testläsare. Så med spdana kan man ju börja. Och sedan rekommenderar jag absolut en lektör.
Efter allt detta har förlagets redaktör gått igenom, liksom korrläsare. Men denna process har du väl koll på som redan givit ut många böcker😊 Min genre är inte egentlig feelgood utan mer av en utvecklingsroman … Lycka till med din nästa bok!
Ja ingen ska komma och säga att det är enkelt att skriva en bok. 🤣
Det är fascinerande att följa alla författares resor. TACK för att du delar med dig!