Kategori: poesi

Viljan att vara en sidensvans

No Comments
sidensvans utmattning

Sidensvansen. Färggrann, pigg och social. Hänger med i svängarna, ivrigt och lekfullt flygande från träd till träd. Vacker, graciös och snabb. Jag skulle vilja vara en sidensvans.

Hösten har varit och är fortfarande alldeles fantastisk. Träden glöder, människorna grillar och badar, ärar och tackar Moder Natur för dessa dagar av påfyllning, återuppväckta sommarkänslor och gemenskap. Promenader, utflykter och solsken. Åh, vad jag längtar efter att få vara en sidensvans!

Vi vet att kylan och frosten kommer till oss alla. Allt stannar av, gräset fryser mitt i sin strävan att nå solens strålar. Överlevande blommor torkar ihop, faller ner och ger upp. Hösten har blivit till ett fint minne, något som går att bläddra fram på instagram. Jag var aldrig där. Det gick inte. Jag drömde om att vara en sidensvans.

I mitt fall har arbete och åter arbete, både tvunget och självvalt, klamrat sig fast vid mig. Energin sipprar ut genom sprickorna och tömmer lagret. In letar sig sjukdomar som aldrig tar slut, en och en halv månad med ihärdiga symtom som agerar dominobrickor. Jag faller. Jag vill vara en sidensvans.

För mig spelar det ingen roll om solen skiner. Men en dag förvandlas jag, kastar av mig min gråa, trasiga kostym och sträcker mig mot taket och himlen utanför. Då kommer min klädnad gnistra inifrån och ut. Då kommer jag att vara en sidensvans igen.

 

Categories: poesi

Tags: , ,

Turen att ha levt ett tag

7 Comments

Historiens vingslag. Ibland kan jag höra dem, någon gång endast som en försiktig viskning från ett droppande regn, någon gång som ett minnesvärt vrål ur djupet av ett mörkt hål.

Idag kom ett urvrål från 1900-talet till mig vid köksbordet. Idag ville sonen prata kärleksbesvär. Jag fick berätta hur det var för mig då. Vilka känslor som krigade i min tonårskropp, vilka tankar som kom och gick och som fortfarande gör sig påminda. Särskilt när en annan tonårskropp anno 2018 vrålar samma saker som jag gjorde då.

Att få vara den som sitter lugnt i båten, den som berättar hur livet kan te sig, vilka mänskliga drag som odödligt visar sig igen och igen. Kunna ge av sig själv, försöka föda hopp och samtidigt försiktigt döda skam.

Jag har turen att ha levt ett tag. Jag har varit där. Pulsen har slagit hårt mot revbenen, hjärtat har darrat outtröttligt, oro och sorg har kantat nyfikenhet och sorglöshet. Alla känslorna på en och samma gång.

Tack för att jag har möjligheten att bara få finnas, parallellt med ännu ett tonårsuniversum.

Categories: poesi reflektioner

Tags:

Den tunna linjen

10 Comments

En vanlig dag. Potatisen på spisen. Grus på hallmattan.

När det du inte trodde kunde hända kanske har hänt. När verkligheten knackar på, visar sitt fula nylle och du blir livrädd. När hela din världsbild ruckas en aning, skakningarna är ovissa och rörelsen ändå brutal. Tankebanor som virvlar runt, blandade med ilska, frustration och fullständig utelämnelse.

Då ändrar mitt huvud bana. Från verklighet till fiktion. Scenerna flödar i mitt huvud. Tårdrypande, tröstande, med varma armar runt en tunn kropp. Salta tårar som banar sin väg nedför kinderna på fler än en.
Bilderna som flimrar förbi likt en vansinnesfärd med tåg genom skuggorna. Längtan efter befrielse, ett bud om frid från högre ort.

Lidande som gör sig bäst på film eller i en bok. Jag flyr likt en vingklippt fågel, backar in i  vrårna. Blundar och kramar om mig själv.

Snart är dagen slut.