Turen att ha levt ett tag

Historiens vingslag. Ibland kan jag höra dem, någon gång endast som en försiktig viskning från ett droppande regn, någon gång som ett minnesvärt vrål ur djupet av ett mörkt hål.

Idag kom ett urvrål från 1900-talet till mig vid köksbordet. Idag ville sonen prata kärleksbesvär. Jag fick berätta hur det var för mig då. Vilka känslor som krigade i min tonårskropp, vilka tankar som kom och gick och som fortfarande gör sig påminda. Särskilt när en annan tonårskropp anno 2018 vrålar samma saker som jag gjorde då.

Att få vara den som sitter lugnt i båten, den som berättar hur livet kan te sig, vilka mänskliga drag som odödligt visar sig igen och igen. Kunna ge av sig själv, försöka föda hopp och samtidigt försiktigt döda skam.

Jag har turen att ha levt ett tag. Jag har varit där. Pulsen har slagit hårt mot revbenen, hjärtat har darrat outtröttligt, oro och sorg har kantat nyfikenhet och sorglöshet. Alla känslorna på en och samma gång.

Tack för att jag har möjligheten att bara få finnas, parallellt med ännu ett tonårsuniversum.

7 svar på “Turen att ha levt ett tag”

  1. Och känslan blir bara mer och mer fantastisk ju äldre man blir, man man kan möta ett par yngre generationer och känna igen sig (även om det kanske inte är egna barnbarn ännu 🙂 ). När man varit alla och kan minnas hur det var att vara fyra eller trettiofyra eller femtiofyra. Eller kanske inte ändå, det finns alltid några åldrar kvar att uppleva.

    1. Det är fint när kärleken får leva. Viktigt att finnas för den nya generationen och jag tror att Pers och min relation är en förebild för våra barn. <3
      Kram och grattis till kärleken!

  2. Underbart! – att få dela med sig, att få sitta där i lugn och ro och att samtidigt med vetskapen att man varit där och slipper uppleva det för första gången 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.