Det är baske mig inte klokt. Först går jag och längtar ihjäl mig efter våren som jag anser vara sen i år, och sedan svischar den förbi och säger knappt hej, och har med sig värsta sommaren i släptåg.
Jag har badat mer denna månad än de senaste tre åren sammanlagt. Jag vill inte klaga, men det är så varmt i klassrummen på jobbet. Vi badar i svett och huvudvärken ligger hela tiden på lut. Ingen siesta här inte. Samma tempo som vanligt. Men det går inte riktigt. Hjärnan lägger av strax innan lunch. Sedan går allt på ren vilja och rutin. Jäklar vad jag längtar till semestern!
I helgen var jag på skrivkurs på Öland, min paradisö. Skrivande människor, fantastisk miljö, skapande och nya möten. Himmelskt på så många plan. Dagarna flöt samman och allt hände i en bubbla utan att den vanliga världen hälsade på. Jag hoppas att jag hittar fler kurser som jag kan gå framöver och fylla på kreativiteten med. Det behövs! Jag är nu fylld och skulle behöva minst två veckor att bara skriva av mig, både om upplevelserna och alla de uppslag till bokidéer som sköljde över mig. Embryon, javisst, men någonstans måste man börja.
Jag är extra tacksam över en liten gynnare som slog följe med mig på vandringen över allvaret. Han pockar på min uppmärksamhet. Det är en slug rackare som nog behöver få sin berättelse på pränt.
Som sagt – nu längtar jag till semestern!
Ja, maj månad har sannerligen varit helt underbar. Jag har njutit varenda sekund. Då får gärna gå på några av mina skrivarkurser, härliga människor och mycket inspiration på en magisk plats http://kimselius.se/hem/forfattartips/Skrivarkurs%20med%20Kim.html
Hade varit jättekul att få umgås med dig i flera dagar.
Kram Kim 😀
Jag förstår din situation så väl! Har varit där i en svettig klassrum under tidigt sommardagar. Och nu har jag också varit med på min första skrivarkurs och känner jag det andra sidan också. Det längtan att har tid bara för att skriver. Jag börde inte klaga. Jag har ingen skolklass att brottas med nu längre men av nån anledning att hitta skriver tid är inte lättare nu än förre. Det är ett av livets mysterier!
Tänk så det är! Det handlar kanske bara om att ge sig själv tid. Lycka till John!