Det där med pengar

De är bra att ha. De där slantarna. Helt ovärdeliga. Eller, ja, det är kanske just det de inte är.

Jag får ofta frågan vad jag tjänar på mitt författande:
Går det bra då?
Hur går det för dig?

Jobbar du bara med författandet nu för tiden?
Elever är mer direkta:
Är du rik?
Tjänar du mycket pengar?

Hur mycket pengar har du du tjänat?

Det handlar inte om pengar. Och samtidigt är det precis det det gör. Jag tror inte på dem som säger att de bara skriver för sin egen skull, eller bara för att bli läst. Jag tror att alla vill sälja bra, få en hyfsad inkomst på sitt skrivande och gärna så att det blir lite över in the end of the day.

För det är då det kanske händer. Att man kan skriva mer.
Tror du på det?
Jag vet inte riktigt vad jag tror. Det är en kamp. Även för dem som till och med lyckats sälja sina rättigheter till utlandet, som det så fint heter. Även dessa storsäljande författare måste prestera, igen och igen. Ingen garanti för fortsatta framgångar.

Varför skriver jag böcker då?
För att det är så roligt att försvinna in i min egen fiktiva värld.
För att det är så roligt att dela texter med andra och få konstruktiv feedback.
För att bli läst.
För att få vara med i processen när en bok blir till.
För att få recensioner och mysa en stund över de som är bra.
För att få tala om mina böcker.
För att få förmånen att tala med andra om vad litteratur betyder, för mig, samhället och för individen. Språk är makt.
För att få möjligheter att nå personlig utveckling.

För att tjäna pengar.

Varför skriver du?

 

Entrecote på en onsdag

Så ser sannerligen inte alla mina onsdagar ut. Och inte heller att jag tar ett glas vin mitt i veckan. Nej, herregud. Men idag blev det så. De sista skälvande dagarna av augusti, sommaren känns fortfarande närvarande, om än lite blek och undflyende. Att vakna till 17 graders värme är en ynnest. Bor jag i Sverige? Grillen är varm nästan varje kväll och med familjen runt bordet så känns ändå sommaren högst levande och stark i sin närvaro. En sommar som gött både kropp och själ, bokstavligt och bildligt.

Skolarbetet har börjat. Rivstart som vanligt. Att jag inte minns hur det var! Inte så konstigt när jag tänker efter. Sjukskrivning och resurstjänst har varit ett avbrott i lärarbanan och nu är jag på igen. Planerar, vrider mina händer och drar i mitt hår. Ljuvligt och förfärligt. Jag kan, jag vill, jag vågar.

Måndagarna fortsätter att vara lediga från skoljobb. Om man bortser från frisör-, veterinär-, och andra inplanerade besök så är det meningen att jag ska utveckla mitt författaryrke dessa dagar. Inte ett författarbesök inbokat denna termin heller, synd men ändå bra. Mer tid över till skrivandet. Vilket i annat fall skulle ha minimerats till loven. Jag känner mig.

Hur går det då med författandet? Bra, tackar som frågar. Tidigt i somras skrev jag klart ett råmanus för feelgoodläsarna som jag har semester från ett tag. Kraften och tiden som behövs för att ändra i texten finns inte nu. Brödjobbet suger musten ur skapandet. That’s life. Men. Jag har ett annat manus under bearbetning. Ett manus som varit hos förlag och vänt. Alltså, där jag fått tips och idéer om hur jag kan förbättra min story, och som jag nu knåpat på under sommaren vid ett par väl valda tillfällen. Feedback från bästa testläsaren väntar nu. Tänk om jag har min nästa bok där? Nej, just det! Nästa bok är ju om Berra och Boris och kommer ut i vinter på Beta Pedagog förlag.

Bloggen är inte vad den varit och det är ok. Jag kanske kommer att göra månadssammanfattningar framöver och då är det gott nog. Livet är så fullt av möjligheter så det vore synd att inte ta dem.

Allt gott tills vi hörs igen!

PS: Vad kul att vi ”ses” igen. Ta hand om dig. Andas.

bok skapa författare

 

Är det ok att varva ned handlingen?

Jag har funderat en hel del på dramaturgin i mitt pågående feelgoodmanus. Jag funderar på hur jag ska lyckas hålla kvar spänningen och intresset. Det känns som om jag har haft ganska bra fart fram tills nu. Min huvudkaraktär har gått in i en ny fas och känner in hur hon vill att framtiden ska bli (om hon får bestämma, vill säga). Lite vardag smyger sig på, och varje sida är inte sprängfylld med dramatik (det har det iofs inte varit hela tiden, men ändå). Det är här jag har mitt dilemma. Jag vet att en bok inte är som i verkligheten. Karaktärerna måste göra skruvade saker, ta korkade beslut och ge sig huvudstupa in i saker som man aldrig skulle komma på tanken att göra på riktigt.

sports-shoes-2057160_1920

Min fråga är: Kan ett manus tappa fart, bli mer eftertänksamt och lite ”tråkigt” (läs mindre dramatiskt) ett längre parti utan att läsaren gäspar och tröttnar? Jag vet att det hänger på hur jag vinklar det, hur jag lyckas att lägga in små ledtrådar, funderingar, kommande beslut, drömmar och önskemål så att det känns engagerande. Men frågan kvarstår: Går det?

Jag tänker tillbaka på böcker jag läst inom ”samma” genre, tex Camilla Davidssons Emma-serie. Hon hoppar i många galna tunnor, men samtidigt är ju vardagen där emellanåt och lugnar ner det lite. Möjligen tyckte jag personligen att handlingen tappade taget om mig vid de tillfällena, och det är ju inte så konstigt. Jag som läsare förväntar mig saker under läsningens gång och jag önskar kanske (förhoppningsvis) att karaktären också ska få vara med om de sakerna. Kanske är det en nyttig väntan? Ett parti då jag kan samla ihop mina egna tankar runt handlingen och dess dramaturgi? Helt enkelt – vad kommer att hända om jag läser vidare?

Som sagt, mina tankar spretar åt alla håll och det har säkert med att göra att mitt manus är ute på tunn is eller djupt vatten, vad man nu föredrar. Just nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända, i alla fall inte riktigt i vilken ordning. Min huvudkaraktär brottas med vad hon innerst inne önskar och vad hon möjligen gör bara för att göra andra nöjda. Nu försöker jag leda in henne på ”rätt” väg. Nämligen den som leder till undergången. Jag måste sparka undan fötterna på henne snart. Det måste gå åt skogen. Idyllen ska spräckas och korthuset falla. Frågan är hur och hur hon sedan väljer att agera på andra sidan kraschen.

Innan detta händer så vädrar hon täcken, dricker kaffe, joggar och våndas.
Kan det få vara så, undrar jag?

Jag skriver!

Det är en väldigt skön känsla just nu. Efter ca två veckors vila blev det till slut lite skrivet i måndags. Och massor i tisdags. Med rosslig hals bänkade jag mig framför datorn, tog med mig kaffekopp och filt och fortsatte där måndagens ord slutat. Det blev en sisådär 5000 ord under de där timmarna. Jag kom in i ett flow som faktiskt gjorde att mina fingrar inte riktigt hängde med emellanåt. Jag använder mest tre fingrar när jag skriver, så ibland snubblade jag på tangenterna av allt som jag ville skriva. Tänk om jag skulle behärska korrekt fingersättning!

Manuset jag skriver på är feelgood; kärlek, relationer och allt annat som hör till. 😉 Kan tilläggas att sexscener skrivs och kinder antar en rosa ton dåd och då. Det är så roligt att utforska mitt skrivande. Tänk om … Tänk om … Drömma får man.

Jag vill ge er ett tips. Skaffa en skrivarvän! Jag har haft ett par olika genom dessa mina författarår och nu är det mest Jeanette Palm (bloggen Bokhemligheter) och jag som skriver och skickar, skriver och skickar. Vi är bra för varandra, det är jag säker på. Hon är i alla fall bra för mig. Den här gången var det helt och hållet hennes förtjänst att jag kom igång med manuset igen. Tack Jeanette! Vi kommer uträtta storverk, du och jag. <3

connect-20333_1920

Alla dessa drömmar

Nästan varje gång när jag ska skriva på bloggen, så vet jag inte vad som kommer att flöda från mina fingrar. Det är inte så mycket som händer med mitt författande utåt just nu, och då är det inte självklart vad jag ska skriva om. Inga nya avtal, inget nytt manus som är klart, inga nya bokomslag att flasha med eller andra roliga händelser med dignitet.

Samtidigt händer det saker hela tiden.

Förra veckan fick jag veta att Beta Pedagog förlag hade strul med tryckeriet, vilket innebär att min första bok om Boris och Berra blir ca en månad försenad. Samtidigt hade vd:n Isac redan inlett samtal med illustratören Jonas om att börja arbeta med bilderna till boktvåan efter sommaren. Glädjande besked mitt i allt. Så troligtvis blir det en bok till om bröderna. Yes!

Jag har tre bokpåsar som väntar på att bli levererade. Några ex av mina böcker kommer att hitta nya läsare. Det är alltid glädjande, även om mina försäljningssiffror är låga. Min boktrea om Saga och Simon kommer troligtvis inte att se dagens ljus. Tråkigt, javisst.

Jag fick en rolig bokidé av tre killar på väg hem från ett biblioteksbesök med en av treorna jag jobbar i. Den där pirriga känslan av att vara en bra idé på spåren som säkert kommer att bli ytterligare ett manus så småningom. Jag har börjat att spåna på historien och det kommer att handla om en skröna med ett förlist fartyg, en förtrollad bok och ett spännande rum i bibliotekets källare. Jag är så tacksam att jag får nya bokuppslag. Då finns det en framtid!

Mitt i allt detta så har min spökhistoria fått tre ”nej tack”, tre refuseringar. Jag som trodde att jag hade något där. Samtidigt väntar jag svar från två andra förlag och det finns faktiskt ännu fler förlag att kontakta. Jag ger inte upp på den.

Jag skriver också på mitt vuxenmanus, min blivande feelgoodroman. 🙂 Jag tänker och känner stort! En historia som började spira för två år sedan och som legat i malpåse i långa perioder. Sedan några veckor har jag den ständigt i huvudet. Jag har ett hum om helheten och tror att jag ska kunna skriva ihop det så att jag har en röd tråd med dramaturgin på plats. Jag vill tro att jag klarar av att skriva en ”riktig bok för vuxna” också, inte ”bara” böcker för barn. Det är något med den här storyn, jag vill att den ska bli färdig för andra att få läsa och beröras av. Härligt, skrämmande och fruktansvärt svårt.

Så nog händer det grejer.

Nu ska jag snart packa min lilla gula resväska för att fara vidare mot nya mål. Mer om detta i ett annat inlägg. <3

 

Manusskrivande och dramakurvor

Detta faktum att jag jobbar så pass mycket med mina texter just nu känns lite paradoxalt. Jag tycker att livet är tråkigt när jag inte skriver något och jag tycker att livet blir komplicerat när jag skriver. Så här: Jag vill skriva hela tiden. Helst inte äta, röra på mig, knappt gå på toa, liksom. Känns igen? När jag verkligen sitter och skriver massor, så blir jag seg och ointresserad av det mesta. Ont i kroppen, trött och lite håglös. Vill helst att allt ska bli klart på en gång. Manus – check! Så funkar det inte, jag vet det. Jag behöver se på det med ögon som sträcker sig över en längre period. Jag kanske skulle göra upp en tidsplan trots allt? Tänka att jag skriver en scen per sittning.

puzzle-1686918_1280

Nu är det så här att jag tagit upp ett manus jag skrev för snart två år sedan. Ett feelgood-manus som verkligen var hur kul som helst att skriva när det begav sig. Meeen. Jag fick inte ihop dramaturgin i mitt första utkast. Jag har en ovana att gå för fort fram, skala bort alla onödiga runtomkring grejer och bara hålla mig till huvudstoryn. Det blir inte mycket till bok av det i sanningens namn. Hm, noveller kanske är mer min grej? Nja.

Nu har jag i alla fall gjort en ordentlig genomläsning, skalat bort scener jag vet att jag inte vill ha med (har nu en aning om hur jag ska dra min dramakurva) och skrivit in tankar om scener som ska byggas ut, fler som ska skrivas in och utveckla historien framåt. Det känns riktigt bra. Det har varit en ganska jobbig process. Det kräver att jag är i mitt manus hela tiden, grottar, vänder och vrider för att se hur jag ska komma igång.

Egentligen är det nu äventyret börjar.

Skriv!

Baksidestexter

Jag måste få dela med mig av Kerstin Beckmans otroliga baksidestexter!

Klicka här så kommer du hennes webbplats och jag garantera dig att du får läsa om allehanda klokskaper på hennes sida. Ännu en skrivande själ. Vi verkar vara så himla kloka hela bunten, eller hur? 😉

Just dessa magiska ord som pryder böckernas baksidor är så in i norden viktiga. Jag vet, det gäller både de yngre och äldre läsarna. Vi behöver få lov att tränga in genom ytan, få lov att  ta ett steg innanför det skyddande lagret av bokomslag och hårda pärmar, glutta in lite i den skrivna historien. Helst vill vi bli fångade, betagna, som om vi trasslat in oss i ett fisknät som vi inte vill ta oss ur. Orden ska locka och pocka, väcka följdfrågor och en känsla av denna härliga ”detta måste jag läsa”-känsla.

man-439039_1280
Baksidan är viktig.

Så baksidestexten är så oerhört och enerverande viktig att skriva rätt.

Jag ska skriva en baksidestext till min spökhistoria. Jag bävar. Samtidigt måste jag inte, det är inga avtal påskrivna och det är inte ens ivägskickat än. Men. Jag behöver träna på att formulera mig rätt. Jag behöver bli bättre på att skriva baksidestexter som fångar in sin läsare.

Varför inte dela med dig att påhittade baksidestexter i kommentarerna nedan? Passa på att få en liten skrivövning så här en torsdag? Kör, vet ja! Och du – glöm inte att läsa Kerstins texter.

Kram! <3

 

Äntligen skiner solen!

Nu sitter jag vid mitt skrivbord i min nyinredda skrivarlya och njuter. Under natten har ett lager vackert vintertäcke landat därute. Gnistrande och rent. Solen skiner på min morgonrock och jag sitter mätt och nöjd vid datorn. Det finns så mycket att vara glad över.

Igår fixade jag till det sista i mitt nya manus för mellanåldern. Nu ska det få vila i några dagar och sedan ska jag läsa igenom det igen. Visar det sig hålla, så är det dags att skicka in till förlagen. Jag har en bra magkänsla och en stor dröm. Vi får se om den slår in.

Sedan ett par dagar har jag även börjat jobba med mitt gamla manus från 2015, min psykologiska spänningsroman som föddes under en cykeltur på de vackra vägarna runt Sköllersta en sensommardag 2014. Jag såg ett moget sädesfält som vajade i vinden. Mitt i det guldgula stod två små barn. Ett omslag till en bok stod glasklar framför mina ögon. Under den cykelturen spelades en hemsk historia upp för min inre syn. Från den dagen har historien formats och omformats åtskilliga gånger. Idéen är nu mycket mer än så. Ett manus på tillväxt. Jag tvivlar hela tiden på om detta verkligen håller. Är det en historia som verkligen berättar någonting, eller är jag förblindad av mina scener som egentligen är vaggan (ha, ha, här fick jag skratta ett rått internt skratt) till alltihop? Jag vet verkligen inte, men jag fortsätter att jobba med texten och historien, så får vi se var det landar så småningom. Jag vet en sak i alla fall – Jag har roligt under tiden och jag utvecklar mitt skrivande ju mer jag skriver.

För övrigt besökte jag vårdcentralen igår. Jag fick ett sjukintyg för resten av veckan. Hoppas för Guds skull (nej, för min egen) att jag blir frisk och stark under veckan. Jag vill inte mer nu. Stopp, tack.

Jag ska ta med mig hunden och hostan och gå på en solig vinterpromenad om en stund. Om det så bara blir runt kvarteret. Men ut ska jag och låta strålarna och gnistret smitta av sig på mig.

winter-sun-1949429_1280
Inte en bild från min promenad, men vacker ändå. 🙂

 

Ha en fin vecka! <3

Skrivande, skrivande, skrivande

Ja, faktiskt är det en hel del skrivande just nu. Det är härligt förstås. Jag väljer att se min sjukdomstid som bonustid, som jag använder till mitt skriv-liv. Nu när jag orkar. Hostan river i bröstet och orken är ytterst trytande. Jag fixar på sin höjd att plocka ur diskmaskinen och hänga en tvätt. Med hjärtklappning som följd.

Tyvärr har jag beslutat att ställa in min medverkan i Jönköpings litteraturfestival Smålit nu på lördag. Hälsan går först och som jag mår nu så skulle jag inte klara av den påfrestningen det innebär att köra dit, genomföra en heldag på plats och sedan köra hem igen. Tyvärr missar jag en fin chans att vara ute och synas med mina böcker och kunna sälja lite, som jag så väl behöver. Men that´s life.

Tack och lov att jag har mina skrivprojekt i alla fall. Jag har skrivit om min historia för mellanåldern efter många kloka tips från en testläsare. Vi har dessutom bytt texter med varandra och det har gett massor av tankar att jobba vidare på. För båda parter. Det är en väldigt rolig del i processen, att förbättra texten och verkligen se den växa fram.

2015  började jag skriva på ett manus som jag hela tiden kallat Barnamord. Från dag 1. Nu har jag slaktat en tredjedel och faktiskt kommit igång med omskrivningen. Det känns fortfarande som om titeln funkar. Jag vet inte riktigt var detta leder. Förhoppningsvis kommer jag att sitta med ett råmanus som ska ut till testläsare under våren. Hoppas det. Jag skulle väldigt gärna se att den här storyn får ett värdigt slut. Det är den värd.

Jag har också fått skisser av Jonas Andersson som ska illustrera min nästa barnbok, Boris och Berra är hundvakt. Härligt fartfyllda bilder som verkligen kan ge den här historien det lilla extra. April, maj är tidsplaneringen för boken att vara färdig. Som jag längtar!

Vad skriver du på just nu?

Novellerna var det ja!

Jag är sjuk, har feber och huvudvärk. Blä, orkar nästan inget. Idag, måndag, är min skrivdag, men tyvärr fanns ingen energi till det. Känns tungt. Men när jag mår bättre igen, får jag lov att prioritera mitt manus igen. Jag längtar!

I stället så började jag organisera skrivbordet på datorn. Rensade gamla mail, läste gamla mail och hittade oväntat adresser till veckotidningar jag fått av min goda skrivarvän Anna. Jag mindes då att jag skickat in noveller både hit och dit, men i ärlighetens namn kommer jag inte ihåg varken vad eller var jag skickat. Jag är inte så bra på att anteckna sådant, tyvärr. Ett utvecklingsområde.

Veckotidningar har lyxproblem. De får så många noveller att de inte behöver anstränga sig att meddela dem som inte blir antagna. Så tror jag. Vad tror du? I alla fall så är jag riktigt besviken på en av dessa tidningar, då jag skickade in en novell jag var mycket stolt över till en tävling i somras, och jag har inte fått ett livstecken av dem. Ämnet var ”kärlek”. Jag tycker att novellen glimmar. Hej Hybris! Jag tycker i alla fall att redaktionen kunde ha kostat på sig ett ”Nej tack”. Men icke.

 

Så nu valde jag en annan tidning i högen och skickade iväg tre olika noveller på en gång. Hej hopp!

Jag längtar efter att bli läst. <3