Manusskrivande och dramakurvor

Detta faktum att jag jobbar så pass mycket med mina texter just nu känns lite paradoxalt. Jag tycker att livet är tråkigt när jag inte skriver något och jag tycker att livet blir komplicerat när jag skriver. Så här: Jag vill skriva hela tiden. Helst inte äta, röra på mig, knappt gå på toa, liksom. Känns igen? När jag verkligen sitter och skriver massor, så blir jag seg och ointresserad av det mesta. Ont i kroppen, trött och lite håglös. Vill helst att allt ska bli klart på en gång. Manus – check! Så funkar det inte, jag vet det. Jag behöver se på det med ögon som sträcker sig över en längre period. Jag kanske skulle göra upp en tidsplan trots allt? Tänka att jag skriver en scen per sittning.

puzzle-1686918_1280

Nu är det så här att jag tagit upp ett manus jag skrev för snart två år sedan. Ett feelgood-manus som verkligen var hur kul som helst att skriva när det begav sig. Meeen. Jag fick inte ihop dramaturgin i mitt första utkast. Jag har en ovana att gå för fort fram, skala bort alla onödiga runtomkring grejer och bara hålla mig till huvudstoryn. Det blir inte mycket till bok av det i sanningens namn. Hm, noveller kanske är mer min grej? Nja.

Nu har jag i alla fall gjort en ordentlig genomläsning, skalat bort scener jag vet att jag inte vill ha med (har nu en aning om hur jag ska dra min dramakurva) och skrivit in tankar om scener som ska byggas ut, fler som ska skrivas in och utveckla historien framåt. Det känns riktigt bra. Det har varit en ganska jobbig process. Det kräver att jag är i mitt manus hela tiden, grottar, vänder och vrider för att se hur jag ska komma igång.

Egentligen är det nu äventyret börjar.

Skriv!

4 reaktioner på “Manusskrivande och dramakurvor

    1. Jo, det är det säkert. Jag tror att jag ser storyn på ett nytt sätt nu och kan våga mig på att ta ut svängarna mer än tidigare. Perspektiv är bra!

  1. Bra att du kan komma tillbaka till ditt manus efter två år och plocka upp den igen. Jag trycker på med min egen filmmanus – den jag började skriva för ett år sedan för en kurs i manusförfattande. (Den som skulle ta 9 månader. Jag tror att vi närmar oss 14 månader nu.) Det är fascinerande, men verkligen skiljer sig från att skriva en roman – och ändå, på ett sätt, gör det inte. Romaner och manus behöver både sin dramaturgi. Men att koka allt ner till vad som kan ses äga rum. Det är bra disciplin, utan tvekan, men det är inte lätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *