Viljan att vara en sidensvans

sidensvans utmattning

Sidensvansen. Färggrann, pigg och social. Hänger med i svängarna, ivrigt och lekfullt flygande från träd till träd. Vacker, graciös och snabb. Jag skulle vilja vara en sidensvans.

Hösten har varit och är fortfarande alldeles fantastisk. Träden glöder, människorna grillar och badar, ärar och tackar Moder Natur för dessa dagar av påfyllning, återuppväckta sommarkänslor och gemenskap. Promenader, utflykter och solsken. Åh, vad jag längtar efter att få vara en sidensvans!

Vi vet att kylan och frosten kommer till oss alla. Allt stannar av, gräset fryser mitt i sin strävan att nå solens strålar. Överlevande blommor torkar ihop, faller ner och ger upp. Hösten har blivit till ett fint minne, något som går att bläddra fram på instagram. Jag var aldrig där. Det gick inte. Jag drömde om att vara en sidensvans.

I mitt fall har arbete och åter arbete, både tvunget och självvalt, klamrat sig fast vid mig. Energin sipprar ut genom sprickorna och tömmer lagret. In letar sig sjukdomar som aldrig tar slut, en och en halv månad med ihärdiga symtom som agerar dominobrickor. Jag faller. Jag vill vara en sidensvans.

För mig spelar det ingen roll om solen skiner. Men en dag förvandlas jag, kastar av mig min gråa, trasiga kostym och sträcker mig mot taket och himlen utanför. Då kommer min klädnad gnistra inifrån och ut. Då kommer jag att vara en sidensvans igen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.