Varje år är det likadant. Jag ler så mungiporna stramar, ögonen tåras och hjärtat svämmar över. Att få se den första sippans skimrande blå krona, den knoppande vitsippan och fladdrande fjärilsvingar gör mig så barnsligt glad.

I förrgår gick jag i skogen här hemma och tittade i det torra fjolårsgräset så att ögonen sved. Snart, snart, snart är vitsipporna här med sina kritvita kronor, tänkte jag. Och visst såg jag dem, knopparna. Jag välkomnar dem likt någon som väntat för länge på sin hjärtas vän, kvittrande och rörande glad.

Samma sak igår. De två nässelfjärilarna som yrvaket värmer sig mot träfasadens skrovliga yta. Yra, vakna, fulla av nytt liv i solljuset. Det är sådan jag blir. Vårens ljus, värme och nyvakna natur smittar av sig på mig.

I dessa tider känner jag behovet av naturens kraft ännu mer. Och det vill inte säga lite det. Naturen har alltid varit viktig och sedan sjukskrivningen 2014 har behovet av träd, fågelkvitter och mossa växt sig in i benmärgen. Och när virus vilar i varje vrå behöver jag få läka och hämta kraft bland stammar och knoppar. Hur gör du för att leva och inte bara överleva?