I feel good!

feelgood

Jag bestämde mig i våras för att skriva klart min vuxenroman under sommaren. Manuset har varit iväg på proffsläsning och jag har fått goda råd och hejarop på vägen. Äntligen känner jag att jag kan färdigställa min text! Berättelsen har funnits till i flera år i olika stadier. Vilken process detta har varit! Inte kunde jag ha föreställt mig hur många vändor denna text skulle ta. Och om det finns en framtid för manuset, så lär det bli många fler varv framöver.

Jag har nu också fått tips på hur jag kan förbättra mina första kapitel och jag har även fått ett råd att ändra relationen mellan två bröder. Ett råd jag redan hade fått av en god skrivarvän för länge sedan …  Jag har till och med fått tips på hur jag skulle kunna skriva en uppföljare eller två till min historia. Det vore nåt det!

I höst ska jag alltså vara så klar med texten att manuset ska fara iväg till förlagen. Nu är det sagt. Bara att få det gjort också.

Vilka förlag skulle du föreslå för en nutida feelgoodroman?

feelgood

Är det ok att varva ned handlingen?

Jag har funderat en hel del på dramaturgin i mitt pågående feelgoodmanus. Jag funderar på hur jag ska lyckas hålla kvar spänningen och intresset. Det känns som om jag har haft ganska bra fart fram tills nu. Min huvudkaraktär har gått in i en ny fas och känner in hur hon vill att framtiden ska bli (om hon får bestämma, vill säga). Lite vardag smyger sig på, och varje sida är inte sprängfylld med dramatik (det har det iofs inte varit hela tiden, men ändå). Det är här jag har mitt dilemma. Jag vet att en bok inte är som i verkligheten. Karaktärerna måste göra skruvade saker, ta korkade beslut och ge sig huvudstupa in i saker som man aldrig skulle komma på tanken att göra på riktigt.

sports-shoes-2057160_1920

Min fråga är: Kan ett manus tappa fart, bli mer eftertänksamt och lite ”tråkigt” (läs mindre dramatiskt) ett längre parti utan att läsaren gäspar och tröttnar? Jag vet att det hänger på hur jag vinklar det, hur jag lyckas att lägga in små ledtrådar, funderingar, kommande beslut, drömmar och önskemål så att det känns engagerande. Men frågan kvarstår: Går det?

Jag tänker tillbaka på böcker jag läst inom ”samma” genre, tex Camilla Davidssons Emma-serie. Hon hoppar i många galna tunnor, men samtidigt är ju vardagen där emellanåt och lugnar ner det lite. Möjligen tyckte jag personligen att handlingen tappade taget om mig vid de tillfällena, och det är ju inte så konstigt. Jag som läsare förväntar mig saker under läsningens gång och jag önskar kanske (förhoppningsvis) att karaktären också ska få vara med om de sakerna. Kanske är det en nyttig väntan? Ett parti då jag kan samla ihop mina egna tankar runt handlingen och dess dramaturgi? Helt enkelt – vad kommer att hända om jag läser vidare?

Som sagt, mina tankar spretar åt alla håll och det har säkert med att göra att mitt manus är ute på tunn is eller djupt vatten, vad man nu föredrar. Just nu vet jag inte riktigt vad som kommer att hända, i alla fall inte riktigt i vilken ordning. Min huvudkaraktär brottas med vad hon innerst inne önskar och vad hon möjligen gör bara för att göra andra nöjda. Nu försöker jag leda in henne på ”rätt” väg. Nämligen den som leder till undergången. Jag måste sparka undan fötterna på henne snart. Det måste gå åt skogen. Idyllen ska spräckas och korthuset falla. Frågan är hur och hur hon sedan väljer att agera på andra sidan kraschen.

Innan detta händer så vädrar hon täcken, dricker kaffe, joggar och våndas.
Kan det få vara så, undrar jag?

Jag skriver!

Det är en väldigt skön känsla just nu. Efter ca två veckors vila blev det till slut lite skrivet i måndags. Och massor i tisdags. Med rosslig hals bänkade jag mig framför datorn, tog med mig kaffekopp och filt och fortsatte där måndagens ord slutat. Det blev en sisådär 5000 ord under de där timmarna. Jag kom in i ett flow som faktiskt gjorde att mina fingrar inte riktigt hängde med emellanåt. Jag använder mest tre fingrar när jag skriver, så ibland snubblade jag på tangenterna av allt som jag ville skriva. Tänk om jag skulle behärska korrekt fingersättning!

Manuset jag skriver på är feelgood; kärlek, relationer och allt annat som hör till. 😉 Kan tilläggas att sexscener skrivs och kinder antar en rosa ton dåd och då. Det är så roligt att utforska mitt skrivande. Tänk om … Tänk om … Drömma får man.

Jag vill ge er ett tips. Skaffa en skrivarvän! Jag har haft ett par olika genom dessa mina författarår och nu är det mest Jeanette Palm (bloggen Bokhemligheter) och jag som skriver och skickar, skriver och skickar. Vi är bra för varandra, det är jag säker på. Hon är i alla fall bra för mig. Den här gången var det helt och hållet hennes förtjänst att jag kom igång med manuset igen. Tack Jeanette! Vi kommer uträtta storverk, du och jag. <3

connect-20333_1920

Alla dessa drömmar

Nästan varje gång när jag ska skriva på bloggen, så vet jag inte vad som kommer att flöda från mina fingrar. Det är inte så mycket som händer med mitt författande utåt just nu, och då är det inte självklart vad jag ska skriva om. Inga nya avtal, inget nytt manus som är klart, inga nya bokomslag att flasha med eller andra roliga händelser med dignitet.

Samtidigt händer det saker hela tiden.

Förra veckan fick jag veta att Beta Pedagog förlag hade strul med tryckeriet, vilket innebär att min första bok om Boris och Berra blir ca en månad försenad. Samtidigt hade vd:n Isac redan inlett samtal med illustratören Jonas om att börja arbeta med bilderna till boktvåan efter sommaren. Glädjande besked mitt i allt. Så troligtvis blir det en bok till om bröderna. Yes!

Jag har tre bokpåsar som väntar på att bli levererade. Några ex av mina böcker kommer att hitta nya läsare. Det är alltid glädjande, även om mina försäljningssiffror är låga. Min boktrea om Saga och Simon kommer troligtvis inte att se dagens ljus. Tråkigt, javisst.

Jag fick en rolig bokidé av tre killar på väg hem från ett biblioteksbesök med en av treorna jag jobbar i. Den där pirriga känslan av att vara en bra idé på spåren som säkert kommer att bli ytterligare ett manus så småningom. Jag har börjat att spåna på historien och det kommer att handla om en skröna med ett förlist fartyg, en förtrollad bok och ett spännande rum i bibliotekets källare. Jag är så tacksam att jag får nya bokuppslag. Då finns det en framtid!

Mitt i allt detta så har min spökhistoria fått tre ”nej tack”, tre refuseringar. Jag som trodde att jag hade något där. Samtidigt väntar jag svar från två andra förlag och det finns faktiskt ännu fler förlag att kontakta. Jag ger inte upp på den.

Jag skriver också på mitt vuxenmanus, min blivande feelgoodroman. 🙂 Jag tänker och känner stort! En historia som började spira för två år sedan och som legat i malpåse i långa perioder. Sedan några veckor har jag den ständigt i huvudet. Jag har ett hum om helheten och tror att jag ska kunna skriva ihop det så att jag har en röd tråd med dramaturgin på plats. Jag vill tro att jag klarar av att skriva en ”riktig bok för vuxna” också, inte ”bara” böcker för barn. Det är något med den här storyn, jag vill att den ska bli färdig för andra att få läsa och beröras av. Härligt, skrämmande och fruktansvärt svårt.

Så nog händer det grejer.

Nu ska jag snart packa min lilla gula resväska för att fara vidare mot nya mål. Mer om detta i ett annat inlägg. <3

 

Manusskrivande och dramakurvor

Detta faktum att jag jobbar så pass mycket med mina texter just nu känns lite paradoxalt. Jag tycker att livet är tråkigt när jag inte skriver något och jag tycker att livet blir komplicerat när jag skriver. Så här: Jag vill skriva hela tiden. Helst inte äta, röra på mig, knappt gå på toa, liksom. Känns igen? När jag verkligen sitter och skriver massor, så blir jag seg och ointresserad av det mesta. Ont i kroppen, trött och lite håglös. Vill helst att allt ska bli klart på en gång. Manus – check! Så funkar det inte, jag vet det. Jag behöver se på det med ögon som sträcker sig över en längre period. Jag kanske skulle göra upp en tidsplan trots allt? Tänka att jag skriver en scen per sittning.

puzzle-1686918_1280

Nu är det så här att jag tagit upp ett manus jag skrev för snart två år sedan. Ett feelgood-manus som verkligen var hur kul som helst att skriva när det begav sig. Meeen. Jag fick inte ihop dramaturgin i mitt första utkast. Jag har en ovana att gå för fort fram, skala bort alla onödiga runtomkring grejer och bara hålla mig till huvudstoryn. Det blir inte mycket till bok av det i sanningens namn. Hm, noveller kanske är mer min grej? Nja.

Nu har jag i alla fall gjort en ordentlig genomläsning, skalat bort scener jag vet att jag inte vill ha med (har nu en aning om hur jag ska dra min dramakurva) och skrivit in tankar om scener som ska byggas ut, fler som ska skrivas in och utveckla historien framåt. Det känns riktigt bra. Det har varit en ganska jobbig process. Det kräver att jag är i mitt manus hela tiden, grottar, vänder och vrider för att se hur jag ska komma igång.

Egentligen är det nu äventyret börjar.

Skriv!