Jag har mycket att fundera över. Minns hur det var när jag började blogga om mitt författande. Innan Resan till sommaren var utgiven. Minsta lilla sak som hände var så stor! Allt var möjligt! Världen låg för mina fötter, the sky was the limit!
Jag kan sakna den känslan. Nu vet jag bättre. För varje framsteg flyttas ribban högre. För varje ny erfarenhet, varje ny prestation så ställs kraven högre. Inget kommer någonsin att kännas som den där gången när jag höll min debutbok i handen, överväldigad av att hålla en bok med mitt namn på. Nu hände det! Jag var utgiven, min bok fanns, inget var omöjligt. Jag skickade min bok till landets alla stora tidningar, mailade pressen, ringde radio. Och visst gick första boken ”bra”. Radiobesök två gånger och ett inspelat inslag i teve-nyheterna. Jag trodde verkligen att ”nu händer det”.
Det gjorde det. Och fler böcker blev det. Varje titel med sin speciella tillkomst och omständighet. Drömmen växte. Jag flyttade fram mina ambitioner, var inte lika överväldigad över ett mail från ett förlag, eller golvad av känslan över att läsa en recension. Det fick mig inte längre att hoppa jämfota, fick inte längre mitt att hjärta att vibrera på samma sätt som då.
Är jag blasé inför mina framgångar? Har jag blivit självgod, tar allt för givet? Nej, gud, nej. Men ribban flyttas obönhörligt fram och upp. Det är ofrånkomligt. Jag fattar mer nu. Jag ser hur branschen fungerar, vad som krävs för att lyckas. Och inte ens då är lyckan evig. O nej. Du behöver prestera igen och igen och igen. Egentligen skulle jag välja en annan hobby. Virka grytlappar, tälja smörknivar, springa lopp. Men har man fått smaka på ymnighetens författarhorn, så har man. Skrivande it is.
Hur är läget nu, då? Jo, min vuxenroman Amandas val ligger på kärlek och spänning-listan på Storytel. Overkligt. Samtidigt som jag fått lära mig att det inte är helt omöjligt svårt att få in sin bok som e-bok och ljudbok på Saga Egmont. Överbevisa mig gärna, jag vill ju känna mig utvald. Men, jag försöker njuta och fatta att jag faktiskt skrivit en bok som är utgiven och som finns att läsa och lyssna på. Snart har den trillat bort från listan och då vill det till att läsarna hittar den.
I förrgår skickade jag in ett nytt barn- och ungdomsmanus (jäkla långt och onödigt ord) till sex olika förlag. Den känslan är fin. Längtan, väntan, plötsligt händer det. Och känslan är oödmjukt den att den kommer att bli antagen. Ambitionen och viljan är att skriva en till i en tänkt serie innan sommaren. Synopsis krävs för att den takten ska infrias.
Jag har så himla mycket att vara stolt och glad över. Och ändå är det så att jag stirrar på stjärnorna och väntar på att det ska hända.
Samtidigt är det faktiskt så här:
”En dröm utan planering är bara en önskan”.
Så puppan ska förvandlas till fjäril. Längtar efter det.
Vi ses!
